onsdag 20 maj 2015

Sorgearbete

Lizas svärmor Lena och jag diskuterade sorg och sorgearbete
 när vi talades vid idag.
Vissa människor anser nog att efter sex månader ska man ha
sörjt klart, att man ska ta sig i kragen och rycka upp sig.
För mig personligen så är sorgen så mycket
starkare nu än i början. Nu ska jag verkligen
förstå och acceptera att Liza aldrig kommer
hem mer, att jag aldrig kommer att kunna
ringa henne eller att aldrig kunna krama om
henne igen.
Aldrig...just det ordet är så definitivt, och det är ett ord
som jag verkligen hatar!
När sorgen kommer över mig, så är det med en så stor kraft att jag
nästan tappar andan. Det känns som om någon trycker ihop min
bröstkorg, så att jag därigenom inte får åt mig någon luft.
Det finns så fina dikter om sorg, varav det här är en
av dem. Den fick jag av en svägerska för ett tag sedan,
en liten tröst när man är som mest ledsen!

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥
//Mamma

3 kommentarer:

s sa...

Det lät konstigt, det med 6 månader. Jag är fortfarande helt stum och handlingsförlamad som den dagen.. ingenting som känns bättre och det kommer det aldrig göra heller :( massor med kramar till dig <3 /S

birgitha sa...

Det finns ingen tid för sorgen bara olika faser som kommer att passera. Du kommer att märka att sorgen tar paus ibland men finns där. Ingen kan säga åt dej. Du är en underbar kvinna Marie.

livtaget sa...

Hon kommer alltid att fattas världen! och sorg tar olika tid för olika människor. Vem säger att man ska rycka upp sig efter 6 månader, det tycker jag låter tokigt.Kan tänka mig att sorgen alltid kommer att finnas där även om den känns lättare att bära med tiden. Kramen om dig/er!