Tiden efter beskedet...

Klockan 01.30 den 5 november förändrades hela familjens liv. Två
poliser ringde på dörren för att meddela att det fanns misstanke om
att det var Liza och hennes sambo som hittats sent på tisdagskvällen.
Jag gick direkt in i ett chocktillstånd, blev på något konstigt
sätt helt klar i huvudet och väldigt handlingskraftig.
Ringde Lizas äldre systrar och berättade vad som hänt,
till Lykkes farmor och farfar och till Lizas bästa kompis.
Ordnade så att min lillebror åkte till min 80-åriga mamma,
jag ville inte berätta det för henne via telefonen.
När begravningen skulle planeras, då hade jag suttit innan och
funderat på musik, dikter och utformningen av dödsannonsen
i vår lokaltidning.
Det tog ungefär tre veckor för mig att landa i verkligheten, att
inse att Liza inte finns hos oss längre.
Det blev en kraschlandning,,,fick flera panikångestattacker och
några olika kroppsliga symptom på grund av sorgen.
Men nu har jag har kommit på mig själv med att stänga av
alla tankar på henne, ungefär som att jag låtsas som att inget
har hänt.
För tänker jag på Liza, då brister allt. Men många gånger så slår
 sorgen till ändå, det kan vara små detaljer som får mig att
börja gråta.
Nu har det gått två månader sedan det hände, vi har en lång väg
att gå innan det gör så j*vla ont att tänka på henne.
Sorgen och smärtan kommer för alltid att finnas med oss, men det
kanske lättar lite om några år!

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka ♥♥♥
//Mamma