tisdag 27 oktober 2015

Snart årsdag(ar)

Nästa vecka är det då dags för det datum jag har
gruvat mig för, nämligen årsdagen av Lizas död.
Det var den fjärde november klockan 23.53 hon dog,
 men som vår äldsta dotter sa så är det den femte
som blir den egentliga dagen för oss.
Johan och jag fick beskedet 01.30 och några timmar senare var
alla i familjen informerade.
Den dagen minns jag faktiskt det mesta av, jag var som jag har
skrivit tidigare helt klar och väldigt handlingskraftig!
Men för mig är den tredje också en sorts
årsdag, ca 13.30 var sista gången jag träffade
Liza. Vi kramade om varandra, jag pussade som
vanligt henne på kinden och sa "jag älskar dig".
Det är jag "glad" för, att vi inte på något sätt skildes
åt som ovänner.
För några år sedan köpte jag en klocka till Liza som hon
använde ofta.
Har hela tiden trott att den förstördes i branden, men i lördags
 hittade Johan den hemma hos oss.
Jag blev förstås ledsen när jag såg den, men samtidigt "lycklig"
över att vi har något personligt kvar efter henne!
Den här fina bilden skickade min kusin till mig...
På lördag är det minnesgudstjänst, då tänds ett ljus för bland
annat Liza.

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥
//Mamma

tisdag 20 oktober 2015

Ännu en jobbig tisdag...

Fotot tog jag i slutet av april...
Till vänster stod huset där Liza och Tommy bodde (likadant
som det röda), här ser man hur de fixat till marken efter branden.
Bergskörsbärsträdet som Tommys mamma
och jag planterade 1 juli, det står alldeles
intill den plats där huset stod.
 Rosorna blommar fortfarande fast vi är i slutet av oktober...
...och kärleksörten ser också fin ut.

Nedräkningen till årsdagen fortsätter, för varje dag blir klumpen i magen hårdare och större. Det dyker upp minnen när jag minst av allt anar det, och för ett ögonblick kan jag inte andas! Tänk att sorg och saknad kan göra så fruktansvärt ont...

Andra helgen den här månaden var jag i Stockholm tillsammans med tre av mina svägerskor. Det blev god mat och dryck, tid för shopping och ett besök på Älvsjömässan.
På lördagen var vi på Chinateatern och såg Jersey Boys.
När det återstod ca en kvart av föreställningen, så kom det en väldigt gripande scen som jag associerade till Liza. Jag var (förstås) inte alls beredd på det, så jag började storgråta och var tvungen att gå ut därifrån. 
Men att gråta känns "skönt" och befriande, det lättar för stunden att få ur sig sorgen och saknaden!

Lånad någonstans från nätet...

Det känns även skönt och befriande att jag har min blogg, jag bearbetar sorgen under tiden jag sitter och skriver. Sen blir den som en dagbok också, jag går tillbaka och läser gamla inlägg.
Som jag har nämnt tidigare så publicerar jag inte allt, vissa texter arkiveras för att de är väldigt personliga.

Som en bonus har jag fått stor och positiv respons på det jag skriver, både via personliga möten och kommentarer på FB och bloggen . Någon känner en tröst i att vi går igenom samma h-vete, och de flesta tycker att bloggen ger en bra bild av en sörjande människa och hur man bemöter hen.

Kan tänka mig att det finns de som tycker att:
* jag fiskar efter medlidande.
* jag blottar mig för mycket 
* jag bara skriver för att människor ska tycka synd om mig
* sorg är privat och ska inte basuneras ut

Men vet ni; det skiter jag fullständigt i!!!

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥
//Mamma

torsdag 15 oktober 2015

Det är en jobbig tid nu...

...bara tre veckor kvar till årsdagen av Lizas död. Varje dag nu
så tänker jag på vad jag gjorde den här dagen ifjol, och att jag
inte visste vilket helvete vår familj skulle gå igenom.
Eller förresten "gå igenom"...det kommer vi aldrig att göra,
på något vis har vi fastnat och frusit fast i den 4/11 2014.
 Men för att försöka se positivt på något, så funkar det bra hos
kuratorn. Hon får mig att tänka på ett annat sätt och jag får en
aha-upplevelse efter varje besök.
 Har varit och gjort höst hos Liza, känns skönt att vara där hos
henne!
Detta (som jag lånat från nätet) säger allt...

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥
//Mamma