Nu är den här, dagen som jag har fasat för.
Den ena av två som är de mest outhärdliga.
Dagen då Liza föddes.
Dagen när hon dog.
Idag skulle vi ha åkt hem till henne, utanför dörren
hade vi börjat sjunga "Ja må hon leva".
Vi skulle ha firat att hon fyller 30 år, och förundrats
över att tiden gått så fort.
Men istället åker vi hit, som vi har gjort de senaste fyra åren.
Tidigare i veckan var jag och gjorde fint hos Liza, planterade
"Stjärnöga" bakom de kärleksört som blommar varje år.
2015 planterade Tommys mamma och jag ett körsbärsträd.
Det står på den plats där våra barn bodde, där de dog när deras
hyreshus brann ner till grunden.
Jag blir glad varje gång jag ser att det börjar knoppas, glad över
vetskapen att snart fylls grenarna av rosa blommor.
Runt trädet finns rosor och kärleksört, och även här
blommar "Stjärnöga".
Jag är så glad och tacksam över att trädet och blommorna
får stå orörda, att ingen fått för sig att förstöra något!
♥♥♥Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka!♥♥♥
//Mamma
