tisdag 15 september 2015

"Felet" med mig är att...

...jag alltid ska vara så stark, att jag är alldeles för stolt att blotta mig inför en annan människa. 
Tidigare har jag inte känt något behov av att prata med någon professionell, tyckte att det räckte med familjen och Lena (Lizas svärmor).
Jag har ända till nu lyckats förtränga de flesta känslor och tankar runt det som hände i november. När de ändå har dykt upp i huvudet, så har jag helt sonika bara "tryckt bort" dem.
Men sedan någon vecka tillbaka så klarar jag inte av att göra det, har ångest och en stor klump i magen.
                           
I tidningarna har det skrivits om så många och unga människor som mördats, dött genom olyckshändelser eller att de valt att själva lämna detta liv.
Varje gång har allt rivits upp, tankarna om hur deras föräldrar fått ta emot beskedet om att deras barn inte längre finns i livet.
Men jag tog särskilt illa vid mig när en tjej i Sundsvall blev mördad, för hon var i Lizas ålder och småbarnsmamma.

I förra veckan kontaktade jag en kurator, och det kändes så himla skönt när vi avslutat telefonsamtalet. Jag har fått en tid nästa vecka, så jag håller tummarna att personkemin stämmer till hundra procent!

Jag behöver först och främst hjälp med att bena ut sorgen som är så intrasslad i skuldkänslor, det blir en dubbel sorg på något sätt. Innerst inne vet jag att jag gjorde rätt utifrån hur situationen såg ut då, men så här i efterhand har jag ändå känslan av att jag var för hård.
De flesta vet vad jag syftar på, för jag har varit öppen om det och aldrig hymlat. Av hänsyn till vissa, så kommer jag aldrig att skriva om det här på bloggen.

Men oavsett vad det var som pågick under några år, så var Liza en älskad mamma, dotter, syster och barnbarn...

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥
//Mamma

fredag 4 september 2015

Tio månader av...

,,,saknad och sorg, och som har gett mig
olika typer av kroppsliga symptom.
Glömska, stress, bristande koncentration,
och irritation för att nämna några.
 Jag gör upp planer för morgondagen, men
 när det kommer till kritan kommer jag mig inte
 för att genomföra dem. Det gäller även saker som
 jag tidigare gillade att hålla på med, typ att
fixa till loppisfynd.
 Att läsa en bok är bara att glömma, jag har svårt att sitta stilla och
kan inte koncentrera mig på vad jag läser.
Glömmer saker hela tiden, jag måste skriva upp det mesta för
att komma ihåg.
 Jag har om möjligt blivit ännu mer asocial, ringer nästan aldrig till
någon förutom barnen, mamma och Lena (Lizas svärmor).
Orkar inte vara trevlig, därför åker jag inte heller spontant och 
hälsar på någon eller gör upp planer på att träffas.
 Men igår hände något som gjorde mig väldigt varm om hjärtat.
 Jag mötte en man som jag bara känner till namnet, och vi
hejade på varandra.
Han hejdade mig och sa att vi inte hade träffats sedan Liza dog,
och därför ville han beklaga det som hänt.
Sedan sa han det som gjorde mig så rörd: han ville möta
mig öga mot öga, och inte gå en omväg för att slippa säga
något av rädsla att jag skulle bli ledsen.
Grejen är ju att jag har blivit mer ledsen när folk låtsats som
om inget har hänt, jag funderar på om de kanske tycker att
det har gått så lång tid sedan det hände.
Att de inte vill riva upp några sår som skulle få mig att bli ledsen
 och börja gråta...

TÄNKER PÅ DIG...
När dagen är tung
Och livet känns kallt
Är det svårt att se
En mening med allt.

Så ensamt det är
Att bära en sorg
Men bördan kan lätta
Med andras försorg.

För tankar kan värma
Och ord göra gott
En blick kan berätta
Att någon förstått.

Så känn att du har ett stöd
I mig
För du ska veta
- Jag tänker på dig.

                                                   Av Siv Andersson

Varje fredag hämtar jag Lykke på förskolan efter lunch, och
sen är hon hos oss till läggdags.
Hon vill prata mycket om Liza, funderar än på det ena och än
på det andra. Det känns fint för mig också, för jag vill naturligtvis
hålla Lizas minne levande för lillgumman!

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥
//Mamma