Igår klockan 23.54 var det 24 veckor sedan Liza dödförklarades.
Det innebär 168 dagar eller 4032 timmar eller 241920
minuter eller 14515200 sekunder.
Känns som en evighet sedan, samtidigt som om tiden stått
helt stilla.
Livet kommer aldrig att bli detsamma för oss. Lykke har
förlorat sin mamma, jag och Johan en dotter, Rebecca, Bea,
Saga och Sanna en syster och min mamma ett barnbarn.
"Tiden läker alla sår" sägs det, men f*n heller att våra sår
någonsin kommer att läkas.
Det hinner knappt bildas en sårskorpa, så rivs det upp i och
med en låt på radion eller ett minne som flyger förbi i huvudet.
Även om det snart har gått sex månader, så sörjer vi lika
djupt fortfarande. Jag skulle vilja påstå att sorgen är mycket
jobbigare nu än i början.
Då var chocken och förnekelsen så stor, jag minns inte mycket
från de första veckorna efter beskedet.
Nu ska allt bearbetas, det snurrar i skallen av alla om, men och varför.
Det är många tankar och funderingar, och även sorgen över att allt
Liza ägde försvann i branden. Minnessaker som Lykke kunde ha fått.
Jag är "glad" och tacksam över att människor som jag
inte träffat sedan det hände, kommer fram och ger mig
en kram eller en klapp på armen. Att de inte är "rädda"
för att prata med mig, eller att fråga om hur det går.
Inga ord eller frågor är "dumma", det är omtänksamheten
som värmer så gott.
Jag vill prata om Liza och om vad som hände, även om det
har gått en tid. Det känns bra att få göra det, för det finns en
rädsla att hon ska glömmas bort.
Det finns även en glädje över att folk som jag träffar lite oftare
fortfarande bryr sig om mitt mående.
Livet går ju vidare, trots vad som än händer. Men för oss som
drabbas av en tragedi, så blir vi aldrig de människor som vi
var i "före-livet". Vi bär på en stor sorg som förändrar oss, och
som får oss att omvärdera saker i livet.
♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥
//Mamma