onsdag 22 april 2015

Tankar och funderingar...

Igår klockan 23.54 var det 24 veckor sedan Liza dödförklarades.
Det innebär 168 dagar eller 4032 timmar eller 241920 
minuter eller 14515200 sekunder.
Känns som en evighet sedan, samtidigt som om tiden stått
helt stilla.
Livet kommer aldrig att bli detsamma för oss. Lykke har
förlorat sin mamma, jag och Johan en dotter, Rebecca, Bea,
Saga och Sanna en syster och min mamma ett barnbarn.
"Tiden läker alla sår" sägs det, men f*n heller att våra sår 
någonsin kommer att läkas.
Det hinner knappt bildas en sårskorpa, så rivs det upp i och
med en låt på radion eller ett minne som flyger förbi i huvudet.
Även om det snart har gått sex månader, så sörjer vi lika 
djupt fortfarande. Jag skulle vilja påstå att sorgen är mycket
jobbigare nu än i början.
Då var chocken och förnekelsen så stor, jag minns inte mycket
från de första veckorna efter beskedet.
Nu ska allt bearbetas, det snurrar i skallen av alla om, men och varför.
Det är många tankar och funderingar, och även sorgen över att allt
Liza ägde försvann i branden. Minnessaker som Lykke kunde ha fått.
 Jag är "glad" och tacksam över att människor som jag
inte träffat sedan det hände, kommer fram och ger mig
en kram eller en klapp på armen. Att de inte är "rädda"
för att prata med mig, eller att fråga om hur det går.
Inga ord eller frågor är "dumma", det är omtänksamheten
som värmer så gott.
Jag vill prata om Liza och om vad som hände, även om det
har gått en tid. Det känns bra att få göra det, för det finns en
rädsla att hon ska glömmas bort.
Det finns även en glädje över att folk som jag träffar lite oftare
fortfarande bryr sig om mitt mående.
Livet går ju vidare, trots vad som än händer. Men för oss som
drabbas av en tragedi, så blir vi aldrig de människor som vi
var i "före-livet". Vi bär på en stor sorg som förändrar oss, och
som får oss att omvärdera saker i livet.

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥
//Mamma

tisdag 14 april 2015

Min minnesbok


 Jag har skrivit det förr, men det tål att upprepas många, många gånger:
Det gör så ont i mig att Lykke ska växa upp utan sin mamma, att knappt
ha några minnen av henne när hon blir äldre.
 Därför har jag köpt den här boken, en bok att skriva i men 
också att sätta in fotografier av dem två tillsammans.
 Jag tror, eller rättare sagt vet, att Lykke kommer att
uppskatta boken när hon blir äldre.
Nu är det inte bara jag/vi som ska dela med oss av minnen,
det finns även sidor där Lykke själv ska skriva om olika saker.

Senare, när jag får ork, ska jag gå igenom alla gamla fotografier.
Då ska jag göra ett album med bilder från det att Liza var baby,
och fram till vuxen ålder!
Ett sånt här fint arrangemang gjorde Jeanette på Blomkrukan
som står på Lizas grav.

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥
//Mamma

lördag 4 april 2015

Fem månader


Dikten är lånad från nätet!

Jag läste någonstans att när man drabbas av ett svårt trauma, så stänger hjärnan av och fryser det mesta av minnen och känslor till is. Det är en försvarsmekanism så att man överhuvudtaget ska orka gå vidare.
Först nu, fem månader efter Lizas död, så börjar min is att sakta tina upp. Gråten ligger konstant och lurar, minsta lilla minne och/eller detalj får tårarna att börja rinna.

Det fattas ju ett namn!!!
Jag blev överrumplad av min reaktion på min födelsedag i förra veckan, hade inte alls räknat med att jag skulle gråta så mycket som jag faktiskt gjorde den dagen!
Hur ska det då bli den 10 maj, dagen då Liza skulle ha fyllt 27 år? Jag har redan börjat gruva mig för det datumet...

.
Idag kommer min mamma och de två äldsta döttrarna med familjer för att äta påskmiddag. Sammanlagt blir vi då 16 stycken som samlas runt bordet, jag önskar så innerligt att jag hade kunnat duka för en till. 
Första påsken utan Liza...

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥
//Mamma