Tankar och funderingar...

Igår klockan 23.54 var det 24 veckor sedan Liza dödförklarades.

Det innebär 168 dagar eller 4032 timmar eller 241920 

minuter eller 14515200 sekunder.

Känns som en evighet sedan, samtidigt som om tiden stått

helt stilla.

Livet kommer aldrig att bli detsamma för oss. Lykke har

förlorat sin mamma, jag och Johan en dotter, Rebecca, Bea,

Saga och Sanna en syster och min mamma ett barnbarn.

"Tiden läker alla sår" sägs det, men f*n heller att våra sår 

någonsin kommer att läkas.

Det hinner knappt bildas en sårskorpa, så rivs det upp i och

med en låt på radion eller ett minne som flyger förbi i huvudet.

Även om det snart har gått sex månader, så sörjer vi lika 

djupt fortfarande. Jag skulle vilja påstå att sorgen är mycket

jobbigare nu än i början.

Då var chocken och förnekelsen så stor, jag minns inte mycket

från de första veckorna efter beskedet.

Nu ska allt bearbetas, det snurrar i skallen av alla om, men och varför.

Det är många tankar och funderingar, och även sorgen över att allt

Liza ägde försvann i branden. Minnessaker som Lykke kunde ha fått.

 Jag är "glad" och tacksam över att människor som jag

inte träffat sedan det hände, kommer fram och ger mig

en kram eller en klapp på armen. Att de inte är "rädda"

för att prata med mig, eller att fråga om hur det går.

Inga ord eller frågor är "dumma", det är omtänksamheten

som värmer så gott.

Jag vill prata om Liza och om vad som hände, även om det

har gått en tid. Det känns bra att få göra det, för det finns en

rädsla att hon ska glömmas bort.

Det finns även en glädje över att folk som jag träffar lite oftare

fortfarande bryr sig om mitt mående.

Livet går ju vidare, trots vad som än händer. Men för oss som

drabbas av en tragedi, så blir vi aldrig de människor som vi

var i "före-livet". Vi bär på en stor sorg som förändrar oss, och

som får oss att omvärdera saker i livet.

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥

//Mamma