Fem månader

Dikten är lånad från nätet!

Jag läste någonstans att när man drabbas av ett svårt trauma, så stänger hjärnan av och fryser det mesta av minnen och känslor till is. Det är en försvarsmekanism så att man överhuvudtaget ska orka gå vidare.

Först nu, fem månader efter Lizas död, så börjar min is att sakta tina upp. Gråten ligger konstant och lurar, minsta lilla minne och/eller detalj får tårarna att börja rinna.

Det fattas ju ett namn!!!

Jag blev överrumplad av min reaktion på min födelsedag i förra veckan, hade inte alls räknat med att jag skulle gråta så mycket som jag faktiskt gjorde den dagen!

Hur ska det då bli den 10 maj, dagen då Liza skulle ha fyllt 27 år? Jag har redan börjat gruva mig för det datumet...

.

Idag kommer min mamma och de två äldsta döttrarna med familjer för att äta påskmiddag. Sammanlagt blir vi då 16 stycken som samlas runt bordet, jag önskar så innerligt att jag hade kunnat duka för en till. 

Första påsken utan Liza...

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥

//Mamma