Om sorg

Jag läste en så bra artikel igår skriven av Lars H Gustafsson: "Åtta punkter om sorg", och det är speciellt den andra punkten som jag tycker är jätteviktig. 

I och med att vår familj hamnat i den här situationen, så har jag lärt mig så otroligt mycket om att bemöta en människa i sorg. Jag kommer inte att tveka att ta kontakt med hen, och inte heller att titta åt andra hållet när vi möts!

Se den som drabbats! Om du möter någon som drabbats, kanske på gatan, i en affär eller en korridor, gå då rakt fram till den du fått syn på, ta i hand eller krama om och säg något som: ”Vad roligt att se dig igen! Jag hörde om det som hänt dig. Hur har du det?” Eller något annat som visar att du vet och att du bryr dig om. När man varit med om svåra händelser blir man väldigt känslig. Om någon vänder bort blicken, går över till andra sidan gatan eller säger ett likgiltigt ”hejsan” eller ”tjena” och sedan bara går vidare känner man sig smutsig – eller spetälsk som några uttrycker det. Man skäms över sin sorg. Och det ska ingen någonsin behöva göra!

Det har gått tio veckor sedan Liza dog. Nu börjar jag märka av att några människor jag inte träffat sedan allt hände, de hejar som om inget har hänt. Det gör faktiskt ont!!

Beror det på att de inte vill göra mig ledsen? Tycker de att det har gått så lång tid, så att det är "för sent" att beklaga sorgen? Vet de inte vad de ska säga?

Men å andra sidan finns det betydligt fler människor som håller kontakten genom att ringa, skicka sms eller via meddelanden och kommentarer på FB. Gulle er♥

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka ♥♥♥

//Mamma