tisdag 20 januari 2015

Att prata eller inte prata...

Lykkes treårsdag den 19 mars 2014

Ytterligare en "bra" punkt som Lars H Gustafsson skrivit om sorg och som stämmer så bra:
"Låt den drabbade berätta! Den som varit med om svåra och dramatiska händelser måste få berätta, många gånger, på olika sätt och inför olika människor. Varje gång man berättar förstår man lite bättre vad som verkligen hänt. Ibland vill man tala mycket och länge, ibland vill man bara vara tyst".

Igår ringde en gammal arbetskompis, jag blev så himla glad att hon hörde av sig. Det gick så lätt att prata med henne om Liza, men det var också för att vi inte talats vid sedan olyckan, att det var första gången jag berättade om allt för henne.

Men jag drar mig för att "upprepa mig" inför människor jag träffar oftare, är lite rädd för att de inte vill/orkar höra mig älta allt som hänt. Alla "varför" och "om inte"...
Återigen är jag glad att jag har den här bloggen, att få skriva av sig tankar och känslor. Men några av inläggen har jag inte publicerat, i nuläget känns de alltför privata!

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥
//Mamma

1 kommentar:

Monkan sa...

Jag tror att prata är det bästa verktyget, det kan aldrig bli för mycket upprepat i mina öron. Vill man prata av sig så är man en god lyssnare och så känns det säkert bättre för båda efter samtalet.