Jag älskar dig till månen och tillbaka...

...det brukade Liza och jag säga till varandra,

och det är därför jag avslutar mina blogginlägg

med de orden.

Fick ett tips av en FB-vän att dessa små

tavlor finns att köpa via en webshop.

Så nu står den där på "Lizas plats" tillsammans med ljus,

änglar och fotografier. 

 Bilden lånad från Princess Essentials, därifrån skickade jag
efter detta armband. Yngsta dottern hade sett det
på Twitter, jag lade in beställningen i torsdags...

...och fick det igår. Snabba ryck!

Idag är det 112 dagar sedan Liza dog. Det känns som en evighet sedan, samtidigt är det som om allt hände igår.

Numera så orkar jag inte tränga bort tankarna på henne, och de dyker upp när jag minst av allt anar det. Till exempel att hon aldrig fick se filmen Fifty shades of grey, hon försökte utan framgång att få mig att läsa böckerna. 

När jag träffar Lykke och ser Liza i henne, både till utseende och sätt. Jag blir så jäkla ledsen över att hon ska växa upp utan sin mamma, att hon som äldre inte kommer att ha några minnen av henne.

När jag var yngre så trodde jag i min enfald att sorg hade ett "utgångsdatum", att när man sörjt en viss tid så var allt bra igen. Idag vet jag att jag alltid kommer att sörja Liza. Just nu är jag i någon fas i sorgeprocessen, men efter vad jag läst så blir sorgen lite lättare att bära längre fram.

Jag är medlem i  VSFB (Vi Som Förlorat Barn), där pratas det om "före"- och "efterliv". Har insett att jag aldrig kommer att bli samma människa som innan den 4/11. 

På värsta tänkbara sätt har jag fått lära mig att livet är skört, att allt kan ändras på ett ögonblick. Sånt som bara händer andra, men som faktiskt hände mig!

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥

//Mamma