Två fina dikter...

...där denna skulle kunna vara en hälsning

från Liza till oss som är kvar...

...och den här är definitivt från oss till henne!

Igår var det ju tisdag, det är den dag jag mår sämre än vanligt. Jag liksom räknar ner hur många timmar Liza och Tommy hade kvar att leva den där tisdagen i november.

Idag är det 127 dagar sedan det hände, det känns som det var nyligen men samtidigt så fruktansvärt länge sedan!

I morgon ska jag träffa Tommys mamma Lena på stan. Vi har inte setts sedan i julas, så nu ska vi ta en fika och prata bort en stund. Det är så "skönt" att prata med henne, vi är i samma situation och möts i sorgen efter våra barn. 

En tanke har grott hos mig ganska länge: att plantera två träd till minne av Liza och Tommy på den plats där huset stod. Jag pratade med Lena om det, och då kom hon på idén att köpa äppelträd. När de vuxit till sig och börjar bära frukt, ja då kan vem som helst plocka med sig ett äpple.

Lena tyckte också att vi skulle leta en större sten, och på den skriva att träden är ett minne för våra barn. Då kanske de får vara ifred, förhoppningsvis får ingen för sig att förstöra det som planterats.

Nu vet jag ju inte om vi får göra det, det är Metsä Board som äger marken där huset stod. Men det är bara att höra sig för, vi kan ju inte mer än få ett nej på vår fråga!

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥

//Mamma